Nej tack!

Satt häromdagen på den lilla sushirestaurangen tvärs över gatan. Funderade lite på livet och på det faktum att jag inom kort uppnår den högaktningsvärda åldern 25. Kvartshundra. Borde man kanske nu känna den biologiska klockans flämtande andetag i nacken och börja drömma om ett enkelt liv i radhus eller villa med man, hund och några små avkommor?  

Gjorde slag i saken och öppnade ett sånt där glossigt magasin om barn och föräldrar för att hjälpa mina latenta modersinstinkters anländande på traven. Bläddrade lite förstrött medan jag inväntade min avokado maki och sippade på hälsovådlig Coca Cola-light. Det borde jag inte ha gjort.

 

Strax innan den alltid lika hurtige sushikocken kom insvängandes med ett fyrkantigt vitt porslinsfat med sex perfekta bitar välrullat ris med grön krämig avokado slog jag upp sidorna jag borde ha lämnat olästa. Mitt synfält överväldigas av en blodig klump och en kvinna stående upprätt med navelsträngen fortfarande kopplad mellan henne och klumpen som naturligtvis är en nyfödd och i all välmening fantastisk bebis, men hallå?!

 

Här sitter man och ska äta, och har dessutom just råkat lägga armen i något vått och så uppenbarar sig denna syn av en förlossning. Jag skiter i om det är underbart och fantastiskt och fullkomligt naturligt att föda barn. Jag vill inte se det när jag kan råka ha en portion mat framför mig! Vilket också är fullständigt naturligt när man läser en tidning.

 

Varför måste man visa allt? Jag antar att det var meningen att artikeln skulle belysa att nej då, man behöver inte dö för att man föder barn (men det händer) och det är så underbart så. Ursäkta mig, men det kan jag fatta UTAN att ha en bruds ädlare, och för tillfället nedblodade, delar tryckta på glansigt papper!

 Jag läste också om adoption. Det tycker jag låter som ett mycket trevligt alternativ. Det finns faktiskt väldigt många barn som behöver en familj

Min nya kärlek

Hittade honom idag, han satt på en hylla och plirade med sina små ögon och jag tänkte att ja, man kysser många grodor innan man hittar sin prins. Så i brist på annat. I love my frog.My new darling

Sen sist

Har jag:
1) Blivit kysst av en skitsöt bög på en Ålandskryssning. Är numera faghag for real.
2) Halvt om halvt flyttat in i min lya.
3) Upptäckt en spricka i handfatet samt fyndat en jättespegel på Röda Korset.
4) Beställt en ny musikanlägging strl XS på Komplett.se
5) Fått kontakt med mina underståtar/stabsmedlemmar/medarbetare u name it för sommarens CISV-läger i Madrid. Woho!
6) Slutat bry mig om Spraydate.
7) Träffat på två spraydater, dock inte på dejt utan bara hux flux.
8) Blivit besatt av Charles Eames Lounge chair och ottoman.
9) Kalkylerat att det kommer att ta mig ett år och tre månader cirka att investera i fåtöljen.
10) Hittat två underbara akrylstolar med konst-iga namnet ”Art”.
11) Blivit en f***ing designsnobb. Ser numera bara Wegner Y-chair, allt av paret Eames (fåtöljer, stolar, bord, hängare…), Le Corbusiers grejer och alltihop. Har dock fått psykbryt på alla myran, sjuan och svanen-kopior. Nåde den som tänker göra trendsslarvsylta av min Eames! Vill inte se den överallt. Men gärna hemma hos mig.
12) Gett bort massa kläder, grejer usw till min kvartersloppis. Mer ska bort, ut, väck!
13) Funderat på att starta 1-kilosklubben. Varje månad ska man göra sig av med ett kilo grejer i sann minimalist/antikommersialism/antikonsumtionsanda.
14) Insett att jag borde avstyra alla planer på inköp av dojor. Har inte plats för fler skor, börjar nå min materiella topp. Dock finns plats kvar för allt som signats Eames… så klart.
15) Insett att jag varit på plats där Charles och Ray verkade! Cranbrook i Michigan, en bit från Detroit! What a coincidence! Måste va ödet. Designödet. Behöver en anonyma eames missbrukare-klubb. Eller göra en Britney och göra mig av med materia. Eller inte.
16) Haft svårt att koncentrera mig under en ntervju pga mycket söt intervjuobjekt.

Äh… Jag har säkert gjort en massa annat skoj också. Men det får bli en annan historia.
PS. Jag är fortfarande singel. Lite bitter, ganska snygg. I mina bästa år faktiskt. Ge hit en karl. Gärna en som inte upptagen/gay eller motbjudande. Helst ruskigt läcker, vacker på insidan, humoristisk, smart… Äh. Har han en Eames-möbel kan jag ta honom för den han är. Eller har…

Puss & Kram!

Morr!

Världen är ta mig tusan ur led.

1. Alla vill till Thailand, Macchu Picchu eller Los Angeles. Innan det är för sent. Ingen turist gillar andra turister. Ändå vill alla ha åtminstone lite hemvan västerländsk standard för att inte krevera av hemlängtan.
2. Ingen vill betala ”dyrt” för maten när den går att få tokbilligt. Trots att det innebär att personen som lagat maten tjänar nada. ”Gå inte till svenskrestaurangerna, då får du betala upp till 350 bath för mat du kunnat köpa för 80 bath på en thailändsk restaurang”. Jaha. Varför, kära vän tror du att de svenska ägarna tar ut lite mer betalt (men fortfarande inte skamlöst)? För att de inte är vana, att liksom thailändarna behöva arbeta 23 timmar om dygnet för en skitlön? För att de precis som du ämnar ta ut åtminstone en liten semester även i år? För att de vill kunna försörja OCH ha möjlighet att umgås med sina familjer? Okej, jag kan hålla med om att man ska gynna de inhemska företagarna. Men då vore det inte mer än rätt att casha 350 bath även om de bara kräver 80. Ge även dem möjligheten att få ett liv utanför arbetet! Har du haft råd att betala dyra pengar för en charter kan du nog avvara en skälig summa även till hårt arbetande människor (även om de talar ett annat språk och har en annan hudfärg).
3. Pruta bör man annars dör man. Eller fuck it, jag menar – okej, pruta för prutandets skull då, men ge sedan så mycket (eller mer) som försäljaren krävde. Nej, du blir inte lurad. Möjligtvis lurar du dig själv, men kom igen – du har råd att dela med dig!
4. Titta på nyheterna och våndas över att klimatet tagit känguruskutt mot grillparty ena dagen och mot istiden nästa. Men för all del, inte ska väl DU behöva nedlåta dig att åka kollektivt eller för den delen CYKLA! Du kan ju för sjutton bli svettig inför ditt viktiga möte. Eller få en hjärtattack.
5. Köp aktier, bli rik. Det är viktigt med tillväxt, amen. Ja men hallå?! Okej, alla företag vill växa och bli störst. Men fråga VARFÖR och du får inget riktigt bra svar. Vem kan erkänna att de i sant Hollywoodmanér vill take over the world? Nej just det. Men det är det de vill. Jämvikt, balans och rättvisa är retorik som passar i småskolan. När du blir vuxen lilla vän ska du lära dig att slicka uppåt och slå neråt. Balans och återhållsamhet är svordomar i kapitalistsamhället.
6. Gina Tricot HAR ju så billiga kläder så det är SÅ enkelt att hänga med i modet. Tror jag det. Kläderna hänger ju i slamsor innan trenden svalnat. Då måste du ju köpa nytt. Och nytt. Igen och igen.
7. Alltså nu har vi i västvärlden gjort vårt, vi har kommit långt i utvecklingen så nu måste alla andra länder som bara står på tröskeln till vår levnadsstandard se till att fixa sina koldioxidutsläpp, vi kan liksom inte göra mer. Jaha. Ska vi sitta och vänta säg tjugo år innan Kina och co når vår utveklingsfas och sen kan vi alla hålla handen och vänta på att stekas ihjäl i ett gigantiskt ozonhål eftersom alla skyllde på alla och ingen lyfte ett finger för att sakta ner takten.
8. Jag är rik och därför tar jag mig rätten att bära päls om jag vill. Jag skiter i om små djur lider helvetets alla kval. JAG blir snygg i päls. Det är det som räknas. Eller?

To be continued.

Helgonet omringar mig

Jag har ett vitt helgonsnöre runt min högra handled. Tack vare en egenhändigt påhittad kvasiritual av mina goda vänner bröllopsparet på deras vigsel i Brasilien i våras sitter den lilla stumpen som etsad kring min tunna arm. Tre knutar, var och en representativ för en önskan, som, när (och om – verkar det som) snöret går av ska gå i uppfyllelse.

När armbandet sattes på plats var det vitt med blå text, namnet på ett lokalt helgon. Ändarna fladdrade i vinden och jag tänkte att bandet skulle vara försvunnet lagom tills planet skulle lyfta. Men ännu sitter det där. Jag har inte vågat ta bort det, särskilt inte efter att jag såg vad som hände min gode vän som var med på resan, och begick misstaget att lossa det lilla ödessnöret. Så nu sitter det där. Visserligen något mer vindpinat, liksom lite nött, men fortfarande starkt, alldeles för starkt. Trots hårda dagar och nätter och envist skrubbande i dusch och diskvatten har snöret ännu inte gett upp kampen. Inte ens min nedblodade handled, tack vare ett missöde när jag skulle hjälpa en gubbe att sätta upp en lampa, fick mig att våga ta av det. Istället gnodde jag bort blodet, kanske lite i hopp om att snöret samtidigt skulle ge vika.

För det har mig i sitt våld. I natt drömde jag att snöret lossnade. Vilken trevlig dröm! Men så vaknade jag upp, och snöret satt kvar. Vilken kvalitet!

Jag har fått för mig att snöret sitter kvar som straff för mina synder, och att det ämnar göra det tills, ja jag vet inte, tills jag har biktat mig eller något åt det hållet. Samtidigt tänker jag mig att den dagen snöret faller av kommer önskningarna att inträffa och mitt liv bli ännu lite ljusare. Skräckblandad förtjusning, alltså, inför denna löpsedelsframkallande händelse.

Minns en annan god väns historia om ett liknande brasilianskt band som satt kring hennes handled i tre år. TRE år! Mitt har ännu inte prytt min arm i ett år. Hur ska jag stå ut? Trots sin litenhet är det faktiskt ganska missprydsamt, måste jag tillstå. Men tar min fåfänga över och jag avlägsnar det? Icke. Tron på övernaturligheter överskuggar tydligen min jakt efter perfektion. Och frågar någon varför jag har detta lilla band kring handleden får jag väl förklara att jag eventuellt är offer för en förbannelse, alternativt en välsignelse. Beroende på hur man ser det. Man får vara käck och tänka positivt, även i detta, kanske triviala, fall.

Lägg band på er nu. Innan någon annan gör det.

//J

”Hur kan en tjej som du vara singel?”

…frågar han. ”För att jag valt det själv”, svarar jag.

Visst har det funnits killar som fått mina knän att skaka, och mitt väsen att skälva. Visst har det funnits ögon att drunkna i, förälska sig i, se en framtid i. Men. Män har en förmåga att inte riktigt fastna. Och då menar jag på flera vis. Å ena sidan ska de ju fastna för en på det rena attraktionsmässiga planet å mina vägnar. Å andra sidan fastna som i att hänga kvar, och också få lov till det. Det är där det brukar fallera. Jag blir liksom aldrig nöjd. Eller så har jag kanske ännu inte slagits till marken av den där ”riktiga” kärleken, den som de som säger sig ha upplevt den, menar är självklar på ett metafysiskt plan. För mig låter det precis så ofattbart som meningen jag just hamrade ner på mitt tangentbord. ”Du bara vet när det är rätt” säger de som tycker sig veta. Jag har haft den känslan vid ett par tillfällen, bör tilläggas. Åtminstone trodde jag det, då. Eller så inbillade jag mig att detta, det manliga svaret på livets gåta, var just ”the ONE”.

Jag köpte en enkel biljett och åkte en ansenlig summa mil. Det ville sig helt enkelt inte riktigt i alla fall, alla hans fördelar till trots. Det blev inga fyrverkerier, det slog inga blixtar. Kanske hade det kunna göra det om vi gett det en chans. Kanske inte, ändå. Jag kom hem igen. Lite nedslagen, jag visste inte riktigt varför. ”Inga förväntningar” intalade jag mig innan. Efteråt var jag inte längre säker på att jag hållit löftet jag gav mig själv. Kanske hade jag ändå hoppats. ”Can’t hurry love”, sjöng de på radion. De hade kanske rätt.

Kanske. Kanske är ett ord som driver mig till vansinne. Dela ordet får ni se: ”Kan Ske”. Det kan alltså hända. Det skulle kunna inträffa. Liksom fegt lovande slår det där ordet sig till ro i var och varannan mening och jag vill bara utrota det.

Jag vill att det ska vara självklart. Inga om och men och kanske. Bara rätt och slätt. Bara rätt. När det väl händer. Om det händer. Men om det aldrig inträffar då? Kanske gör det aldrig det, kanske kommer jag att dö ensam. To Die Alone. Jeezes vad otrevligt.

Såg ett modernt svenskt TV-program. Några av kulturelitens mer Svensson-aktiga karaktärer satt i sextiotalsmöbler och diskuterade den svenska synden och den svenska ensamheten. Samlevnadsexperten påtalade att majoriteten av de svenska singlarna (tydligen är vi mest ensamma i hela världen) inte förknippar sig själva med självständigt Sex and the City-liv och Cosmopolitans i tjusiga barer, utan snarare tycks vi vara singlar inte för att vi valt det, utan för att vi helt enkelt inte sprungit in i Mr Right. Även om Mr Right-Now till och från dyker upp, kanske tack vare den svenska synden, vad vet jag. I vilket fall vill jag, trots mina återkommande singel-ångest-attacker, inte se mig själv som en tragisk ensamvarg som har svårt att binda mig och är överdrivet (läs: omöjligt) kräsen. Istället vill jag se mig som en högst normal person som lever livet medan det pågår, och den dagen då prinsen på den vita riddaren, eller springaren, eller hur han nu ämnar uppenbara sig, kommer, då – då jävlar ska ni få se på kärlekssaga som heter duga.

Jag vet, någonstans inom mig, säger en röst till mig att han är värd att vänta på. Jag lovar dig, älskling, vart du än är, vad du än gör, vem du än är – du kommer tycka att jag var värd all väntan jag med. Sen kan ingenting stoppa oss. För vår kärlek kommer att vara oslagbar.

Fred, kärlek och förståelse!

//J

Är du min vän?

Ett foto väcker minnen. Tänker på människan som står där. En gång delade vi rum, vardag och hemligheter. Nu har vi inte hörts på länge. Jag följer hans liv som en betraktare, läser hans anteckningar om livet han lever, någon-annan-stans.

Jag tittar på fotona, hittade på omvägar. Porträtt av en vän. Hans vän. De har ett liv var och en för sig, men också tillsammans. De delar också hemligheter med varandra. Hemligheter som jag inte bryr mig om. Hemligheter jag aldrig får reda på.

Vi hade en hel del gemensamt. Det mesta skilde oss dock åt. Just då fanns vi där för varandra. Litade på varandra. Delade en verklighet som nu bara är historia och ett suddigt minne från en annan världsdel.

Kommer att tänka på en annan människa som varit en del av mitt liv.

Vi hade mycket gemensamt. Skrattade så att vi tjöt. Grät tillsammans. Hamnade i konflikter, och medlade. Vi skulle fortsätta att hålla kontakten. Vi var så olika, men hade så mycket gemensamt. Vi hörs inte längre.

Snart kommer det att hända igen. Mötet. Tiden tillsammans. Förtroendet. Utlämnandet. Och till slut – uppbrottet. Det är oundvikligt.

Jag tittar på fotot. Fotografierna. Han ser annorlunda ut, men likadan. Undrar hur hans liv ser ut, jämför med mitt. En gång var han min vän. Är du fortfarande det?